En ledig man

Författaren Jamel Hamous andra roman handlar om Erik. Utbildad jurist som saknar praktik. Huvudpersonens problem är att han inte vill göra något, förutom att spela tevespel, dricka alkohol på krogen, dejta damer och slappa rent allmänt. Bor hemma hos kompisen John slaggar på soffan. Låter gärna andra betala. Man frågar sig om han inte har några planer med sitt liv - vad vill han?

När vännen planerar att flytta ihop med sin flickvän måste Erik plötsligt finna annat boende - han tvingas att ta tag i sitt liv på ett eller annat sätt. Hamnar ute på en skärgårdsö som assistent hos en säregen whiskepimplande gammal man vid namn Hugo. Långsamt förändras Eriks attityd genom umgänget med öborna och livet på ön Röja. Eller vad är det som sker?

Språket i romanen är okomplicerat och lättläst. Om man blir klokare av att läsa boken vill jag inte påstå. Därtill är huvudpersonen alltför blek och oskarp. Vad har format Erik till den han är? Föräldrarna kan vara en ledtråd. E blommar upp vid några tillfällen och visar initiativkraft. Om Helena skulle jag vilja veta mer. Människor bedöms ofta utifrån sitt yrke och vad de sysslar med inte hur de är som personer. Vilket kan vara missvisande i många fall. Kanske är det en enkel ingång till samtal att först fråga efter vad någon arbetar med. Men hur mycket säger det om personen i fråga?

F.

Kropp & Själ om barndom

I veckans avsnitt av radioprogrammet Kropp & Själ i P1 avhandlas barndomen. Missa det inte, kan höras via SR:s hemsida i efterhand.

Har vi alla behov av att berätta om vår barndom? Skriva ner tankar och minnen för att åter levandegöra eller bearbeta och handskas med en del av det egna jaget.

Hur det egentligen kan men veta det kan man återskapa eller rekonstruera det som en gång var? Kan man genom att fråga sina föräldrar komma i kontakt med den tiden och skapa en bild av den? Blir det inte deras bild som kanske inte stämmer överens med din? Något som kan ge upphov till konflikt är då olika bilder kolliderar. Möjligen finns det en önskan att bevara en slags idealbild, en rosenröd utan mörkare inslag. Vad händer då vi väljer att väja för och ignorera obehagliga minnen? Nödvändigt i svårare fall säkerligen. Och om man till stor del saknar minnesbilder - vad betyder det?

Tänk själv!

F.

Dying to Sin

Så heter den engelskspråkiga kriminalroman som jag just nu läser, utgiven 2007 och författad av Stephen Booth.

Vanligtvis - så långt mina deckarkunskaper nu sträcker sig - så visar erfarenheten på en för halvfärdig och skissartad personteckning. Intrigen och fallet är det enda och viktiga, ofta med makaber blodspillan som effektsökeri. Vill nu poängtera att jag kan ha helt fel. Det finns som många känner till en mängd fördomar beträffande kriminallitteratur. Och visst har man stött på författarskap i genren där man läst en halv sida och sedan lagt av på grund av för torftigt språk. Men det gäller förstås inte bara deckare. Böcker är lite som människor - kemin måste finnas där om det skall funka.

I den här boken hittar man till att börja med ett lik nedgrävt ute på Pity Wood Farm. Frågorna hopar sig och kommisarierna Diane Fry och Ben Cooper börjar gräva i dubbel bemärkelse. Karaktärerna är skickligt gestaltade och komplexa och därmed också intressanta och levandegjorda. De bär handlingen framåt och fallet har sitt centrum deras agerande och tänkande. En stilistiskt välskriven och sugande berättelse som man gärna dras ner i.

F.

Bokrean och Elsie Johansson

Igår kunde man börja förhandsbeställa årets reaböcker på två av nätets stora boklådor. Ögnade igenom urvalet, vilket tog ungefär två timmar i anspråk. Några fynd kan man göra. Men på den skönlitterära horisonten var det aningen tunnsått. Ett tips vill jag dock förmedla (den som starkt ogillar tips kan sluta läsa nu) och det är Sin ensamma kropp av Elsie Johansson. Förra året tilldeldes författaren och boken Sveriges Radios romanpris. En vidunderlig historia om en kvinna och hennes uppvaknande och tillbakablickande. Njutbar läsning i varje mening.

F.

Vart tog all denna kärlek vägen?

Mellan åren 1959-1969 var konsertpianisten Käbi Laretei gift med regissören och filmskaparen Ingmar Bergman. Boken innehåller brevväxlingen dem emellan. Läsaren möter två individer som vigt sina liv åt konsten. Inledningsvis är de båda lyckliga och lyfter varandra men efter ett tag så vänder det hela och misstänksamhet och svartsjuka drabbar främst Bergman och relationen börjar svaja. De förblev goda vänner långt efter att äktenskapet tagit slut och diskuterade ofta vad som gick snett och varför det inte fungerade. Kanske borde fler par som gått skilda vägar göra det - skulle det vara tänkbart - ens önskvärt?

Både Laretei och Bergman är goda stilister och stundtals poetiska i sina kärleksförklaringar. Men som helhet förblir boken en bagatell. Urvalet av brev är väl tillrättalagt och ofarligt.

F.

Barndom av Bo Carpelan

I Bo Carpelans roman Barndom (2008) får vi följa unge David Ekros under hans uppväxtår i Helsingfors med start på trettiotalet. Inledningvis så saknar texten tempo och karaktärerna är tämligen bleka. Det råder stiltje och historian står still. Men efter ungefär 70-80 lästa sidor så har berättelsen öppnat sig och karaktärerna börjar leva sina liv. Sett genom en ung pojkes ögon kan livet och verkligheten te sig skrämmande. Kan vi lita på det vi ser? Vad är beständigt och hur kommer livet utveckla sig? Vad kommer hända med mig och mina nära? Troligen har vi alla burit liknande tankar inom oss genom olika perioder av vår levnad. Försvinner de med åren? Knappast. Avtar deras styrka och ibland lamslående tyngd? Knappast. När vi minst anar det rycks mattan under våra fötter undan och vi faller - hur långt och länge vet vi inte - men en sak är säker - någonstans därnere i mörkret finns en botten och när vi når dit kommer det att göra ont.

F.

Fabrikör Liljeroos luftskepp

Påbörjade under dagen finske Arto Paasilinnas senast översatta bok Fabrikör Liljeroos luftskepp. Inledningen hade viss effekt på smilbanden men sedan tog segheten överhand. Tempot avstannade och långa beskrivningar, till synes utan mening, tröttade ut. Efter ett sjuttiotal sidor lades boken åt sidan. Tyvärr så bar det inte ända fram denna gång. Men vilka fina minnen man har av Paasilinna: Harens år, Den ljuva giftkokerskan eller varför inte en särskild höjdare - De hängda rävarnas skog.

F.

Norrlands Akvavit

Lyssnade idag på sjätte och avslutande skivan av Torgny Lindgrens audiobok Norrlands Akvavit. En berättare av hög klass. Med inlevelse och känsla för människors små egenheter lyckas han visa några av mänsklighetens alla skavanker och tillkortakommanden.

F.

Om NN

Dörren flög upp med en smäll och där stod han. Bröstet hävde sig som en bälg och svetten rann längs halsen. Han var för upprörd för att bli överraskad av systerns oanmälda visit, och hon i sin tur kunde bara stillatigande se sin bror komma indånande med raseri i blicken. Hennes närvaro fick E att komma av sig. Efter den första ögonkontakten ville han fly med blicken som om han vore förlägen över sin ilska.

- Jaså, där är du äntligen. Har suttit här i tre timmar och väntat på att du skulle dyka upp. Tänkte att du kanske var ett ärende till stan. Men när jag såg brevet på skänken så förstod jag. Visste inte om du skulle komma tillbaka. Du har ju alltid tagit till flykten när saker blivit obekväma. Jag har länge undrat när du skulle hitta det med tanke på att salig bror din stoppade undan det så väl. Fullt förvissad om att dess innehåll i evigheten skulle glömmas - inbillade han sig.
Var det så? Var han verkligen en sådan fegis, som flydde. Han som alltid uppfattat sig som så rekorderlig, alla till lags, och smidig. Han var på samma gång tillräckligt ung och gammal för att vifta bort systerns hårda omdöme. Klara, som alltid var så rakt på och aldrig vek undan för obekvämligheter, som han därför undvikit att träffa mer än nödvändigt. Men nu när hans fru var borta kändes det annorlunda, nu kändes det inte längre så angeläget att hålla inne på sanningen för att slippa undan bråk. Hustrun Inga hade varit precis som Fritz, lugn och undvikande, smidig, och därför hade deras många år tillsammans passerat tämligen lugnt förbi. Nu när Inga var borta, och den första sorgetiden lagt sig, tyckte tydligen systern att det var dags att lyfta på ett par gamla mattor.
- Ja. Jag har varit nere vid båten ett tag. Jag hittade brevet i morse när jag plockade fram lite gamla foton.
- Och vad tänker du om det?
E har inte hunnit formulera sina tankar om broderns sista brev, som han precis läst, snart tre år efter det skrevs. Han dröjer med svaret:
- Märkligt! Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om det. Men det är märkligt! Kände jag min bror? Gjorde du?
- Ja, det tror jag faktiskt. Så mycket man nu kan känna någon annan. Vi kan ju oftast inte ens stoltsera med att känna oss själva, så...
Systerns dömande stämma började mjukna upp, och bli mänskligare. Det fick E att känna sig lite bekvämare. Att bli anklagad var han inte van vid och det fick honom alltid, de sällsynt gånger det hände, att bli liten. Han hade på bara nåra minuter gått från ilska, till litenhet och nu på väg att hitta fotfästet igen. Ilskan hade helt lagt sig av systerns överraskande besök. Det kändes bättre och faktiskt rentav skönt och bekvämt att sitta mittemot systern, en känsla han inte haft på länge i sällskap med henne. Men någon tanke, några ord kunde han inte finna. Han sökte efter något att tänka, att säga, men systern bröt istället åter tystnaden:
- Du verkade väldigt upprörd när du kom in. Var det något i brevet?
- Nej! Eller... jo, på sätt och vis, men egentligen inte. Det är väl som du säger, jag har kanske varit lite bekväm. Och jag som hela tiden trott...
- Ja, vad har du trott, E?
- Ja, att det var bra.
- Var det inte det då?
- Jo, visst var det väl det, i och för sig, men...
- Men, vadå?
- Ja, att det fanns något annat också.
- Fanns? Finns det inte längre menar du?
- Jo jo, det är bara det att...
E måste tänka en stund. Det var svårt att så fort sätta ord på sin nya insikt, som båda hans syskon nu kommit till honom med, den ena postumt, den andra mellan fyra ögon.
-...man borde ha stannat upp någon gång. Nu är det ju nästan för sent!

I begynnelsen var ordet

En slags inledning

Orden och bilderna är våra följeslagare. Vi kan inte undgå dem. Kring litteraturen, bokstäverna och talet svärmar vi. Inställda på att fånga det omedelbara i allt snömos.