Funderar över hur det kommer sig att jag just nu befinner mig i en period där avståndet till text ökar. Upplever ett motstånd inför att ens närma mig texter, mjölkpaketets undantagna. Fast ändå kanske inte - känner nästan en sorts olust inför dessa tecken. "Bokstävlar" som Gunnar Ekelöf så väl uttryckte det .
Första numret av en DN-prenumeration kom idag i lådan, än har jag inte läst kulturbilagan som jag annars gladeligen slänger mig över. Men något har skett - håller på att ske - vad kan det vara? En viss mättnad infinner sig efter tunga perioder av mycket text. Skriver mer själv för tillfället och där försvinner mycken energi. Tänkandet som föregår skrivandet belastar. Prövandet av formuleringarnas bärkraft, veta kan en kanske inte alltid - hela tiden - men för det mesta. Man känner när det håller, tror jag, annars kan man alltid revidera igen och igen...
En annan teori kan vara att hjärnan behöver luftrum att andas i. Intrycken måste begränsas innan kaos tar över barken. Nog om det nu väntar kulturbilagan och kanske ett glas te (igen). Tungan protesterar med att skrynkla sig ytterligare några varv kring vattenkokarens röda kjol.
Jag tror man behöver ta en pause mellan varven, vila för att få nya intryck. I perioder läser jag mycket faktaböcker, skriver fakta och sen vill jag bara ha skräp men sen gärna något mer intressant igen.
SvaraRaderaOch när man värper, då får det lov att vara lite tyst så man får ro med det, för kackel blir det ju ändå, så småningom...
Tack för din medverkan. Du nämner att du vill ha "skräp" - vad betyder det?
SvaraRaderaoliterärt, så man inte behöver tänka när man läser.
SvaraRaderaTänkte säga, är det verkligen möjligt att inte tänka under läsning? Inte vet jag. Men jag förstår vad du menar. Tack!
SvaraRadera