Dörren flög upp med en smäll och där stod han. Bröstet hävde sig som en bälg och svetten rann längs halsen. Han var för upprörd för att bli överraskad av systerns oanmälda visit, och hon i sin tur kunde bara stillatigande se sin bror komma indånande med raseri i blicken. Hennes närvaro fick E att komma av sig. Efter den första ögonkontakten ville han fly med blicken som om han vore förlägen över sin ilska.
- Jaså, där är du äntligen. Har suttit här i tre timmar och väntat på att du skulle dyka upp. Tänkte att du kanske var ett ärende till stan. Men när jag såg brevet på skänken så förstod jag. Visste inte om du skulle komma tillbaka. Du har ju alltid tagit till flykten när saker blivit obekväma. Jag har länge undrat när du skulle hitta det med tanke på att salig bror din stoppade undan det så väl. Fullt förvissad om att dess innehåll i evigheten skulle glömmas - inbillade han sig.
Var det så? Var han verkligen en sådan fegis, som flydde. Han som alltid uppfattat sig som så rekorderlig, alla till lags, och smidig. Han var på samma gång tillräckligt ung och gammal för att vifta bort systerns hårda omdöme. Klara, som alltid var så rakt på och aldrig vek undan för obekvämligheter, som han därför undvikit att träffa mer än nödvändigt. Men nu när hans fru var borta kändes det annorlunda, nu kändes det inte längre så angeläget att hålla inne på sanningen för att slippa undan bråk. Hustrun Inga hade varit precis som Fritz, lugn och undvikande, smidig, och därför hade deras många år tillsammans passerat tämligen lugnt förbi. Nu när Inga var borta, och den första sorgetiden lagt sig, tyckte tydligen systern att det var dags att lyfta på ett par gamla mattor.
- Ja. Jag har varit nere vid båten ett tag. Jag hittade brevet i morse när jag plockade fram lite gamla foton.
- Och vad tänker du om det?
E har inte hunnit formulera sina tankar om broderns sista brev, som han precis läst, snart tre år efter det skrevs. Han dröjer med svaret:
- Märkligt! Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om det. Men det är märkligt! Kände jag min bror? Gjorde du?
- Ja, det tror jag faktiskt. Så mycket man nu kan känna någon annan. Vi kan ju oftast inte ens stoltsera med att känna oss själva, så...
Systerns dömande stämma började mjukna upp, och bli mänskligare. Det fick E att känna sig lite bekvämare. Att bli anklagad var han inte van vid och det fick honom alltid, de sällsynt gånger det hände, att bli liten. Han hade på bara nåra minuter gått från ilska, till litenhet och nu på väg att hitta fotfästet igen. Ilskan hade helt lagt sig av systerns överraskande besök. Det kändes bättre och faktiskt rentav skönt och bekvämt att sitta mittemot systern, en känsla han inte haft på länge i sällskap med henne. Men någon tanke, några ord kunde han inte finna. Han sökte efter något att tänka, att säga, men systern bröt istället åter tystnaden:
- Du verkade väldigt upprörd när du kom in. Var det något i brevet?
- Nej! Eller... jo, på sätt och vis, men egentligen inte. Det är väl som du säger, jag har kanske varit lite bekväm. Och jag som hela tiden trott...
- Ja, vad har du trott, E?
- Ja, att det var bra.
- Var det inte det då?
- Jo, visst var det väl det, i och för sig, men...
- Men, vadå?
- Ja, att det fanns något annat också.
- Fanns? Finns det inte längre menar du?
- Jo jo, det är bara det att...
E måste tänka en stund. Det var svårt att så fort sätta ord på sin nya insikt, som båda hans syskon nu kommit till honom med, den ena postumt, den andra mellan fyra ögon.
-...man borde ha stannat upp någon gång. Nu är det ju nästan för sent!