onsdag 3 februari 2010

Om NN

Dörren flög upp med en smäll och där stod han. Bröstet hävde sig som en bälg och svetten rann längs halsen. Han var för upprörd för att bli överraskad av systerns oanmälda visit, och hon i sin tur kunde bara stillatigande se sin bror komma indånande med raseri i blicken. Hennes närvaro fick E att komma av sig. Efter den första ögonkontakten ville han fly med blicken som om han vore förlägen över sin ilska.
- Jaså, där är du äntligen. Har suttit här i tre timmar och väntat på att du skulle dyka upp. Tänkte att du kanske var ett ärende till stan. Men när jag såg brevet på skänken så förstod jag. Visste inte om du skulle komma tillbaka. Du har ju alltid tagit till flykten när saker blivit obekväma. Jag har länge undrat när du skulle hitta det med tanke på att salig bror din stoppade undan det så väl. Fullt förvissad om att dess innehåll i evigheten skulle glömmas - inbillade han sig.
Var det så? Var han verkligen en sådan fegis, som flydde. Han som alltid uppfattat sig som så rekorderlig, alla till lags, och smidig. Han var på samma gång tillräckligt ung och gammal för att vifta bort systerns hårda omdöme. Klara, som alltid var så rakt på och aldrig vek undan för obekvämligheter, som han därför undvikit att träffa mer än nödvändigt. Men nu när hans fru var borta kändes det annorlunda, nu kändes det inte längre så angeläget att hålla inne på sanningen för att slippa undan bråk. Hustrun Inga hade varit precis som Fritz, lugn och undvikande, smidig, och därför hade deras många år tillsammans passerat tämligen lugnt förbi. Nu när Inga var borta, och den första sorgetiden lagt sig, tyckte tydligen systern att det var dags att lyfta på ett par gamla mattor.
- Ja. Jag har varit nere vid båten ett tag. Jag hittade brevet i morse när jag plockade fram lite gamla foton.
- Och vad tänker du om det?
E har inte hunnit formulera sina tankar om broderns sista brev, som han precis läst, snart tre år efter det skrevs. Han dröjer med svaret:
- Märkligt! Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om det. Men det är märkligt! Kände jag min bror? Gjorde du?
- Ja, det tror jag faktiskt. Så mycket man nu kan känna någon annan. Vi kan ju oftast inte ens stoltsera med att känna oss själva, så...
Systerns dömande stämma började mjukna upp, och bli mänskligare. Det fick E att känna sig lite bekvämare. Att bli anklagad var han inte van vid och det fick honom alltid, de sällsynt gånger det hände, att bli liten. Han hade på bara nåra minuter gått från ilska, till litenhet och nu på väg att hitta fotfästet igen. Ilskan hade helt lagt sig av systerns överraskande besök. Det kändes bättre och faktiskt rentav skönt och bekvämt att sitta mittemot systern, en känsla han inte haft på länge i sällskap med henne. Men någon tanke, några ord kunde han inte finna. Han sökte efter något att tänka, att säga, men systern bröt istället åter tystnaden:
- Du verkade väldigt upprörd när du kom in. Var det något i brevet?
- Nej! Eller... jo, på sätt och vis, men egentligen inte. Det är väl som du säger, jag har kanske varit lite bekväm. Och jag som hela tiden trott...
- Ja, vad har du trott, E?
- Ja, att det var bra.
- Var det inte det då?
- Jo, visst var det väl det, i och för sig, men...
- Men, vadå?
- Ja, att det fanns något annat också.
- Fanns? Finns det inte längre menar du?
- Jo jo, det är bara det att...
E måste tänka en stund. Det var svårt att så fort sätta ord på sin nya insikt, som båda hans syskon nu kommit till honom med, den ena postumt, den andra mellan fyra ögon.
-...man borde ha stannat upp någon gång. Nu är det ju nästan för sent!


4 kommentarer:

  1. "Men nu när hans fru var borta kändes det annorlunda, nu kändes det inte längre så angeläget att hålla inne på sanningen för att slippa undan bråk."

    Är det så att E redan kände till den s k sanningen? Hur hänger det ihop här?
    Varför var det så viktigt att hålla masken för hustrun medan hon levde, vad har blivit annorlunda sedan hennes död?
    F.

    SvaraRadera
  2. Hur var deras äktenskap i verkligheten? Här känns som att det vilar förljugenhet lite varstans. Livslögner in legio.

    F.

    SvaraRadera
  3. E kände inte till sanningen om den döde brodern. Systern har avhållit sig från att konfrontera E under äktenskapet. Varför? Minne från konfrontation i början av äktenskapet, som skadade relationen mellan den döda hustrun och systern men också mellan syskonen. Eller för att inte vilja blanda in hustrun, den nu avlidna, i något från deras barndom, Men det sista låter lite patetiskt. Jag har varit innne på olika liv och förhållningssätt till livet, så jag står för det att det inte finns någon särskild anledning, mer än att vi lever olika och är olika beroende på omständigheterna - nu har omständigheterna ändrats radikalt för E, och han är i slutskedet av livet. Något positivt kommer ur det mörka, ett uppvaknande hos någon som trodde han var vaken och i harmoni. E har befunnit sig i Platons grotta, och nu kommer hans syster och visar honom den bistra sanningen - att han gjort det för bekvämt för sig. Livslögn? Ja, kanske, men i så fall omedveten. Jag tycker det är intressant att vi aldrig egentligen kan veta om vi är lyckliga och i harmoni. Eller rättare sagt, vad säger att lycka och harmoni är rätt tillstånd, även om vi förutsatte att vi visste när vi var lyckliga och i harmoni, vilket också kan ifågasättas. Det jag ogillar med deckare är att det oftast är extrema omständigheter som föder fram händelserna, incest mm. Men för oss med vanliga liv då? Som ändå har en hel del känslor i vårt innersta, som vi kan dölja, eller tackla på olika sätt. Vi är för den delen så inkörda på att vi vet vad ett bra liv är: lycka, pengar, jobb, vänner, den bild reklamen ger... Mycket intressantare att skildra vanliga liv, och se vad som döljer sig i dessa. Vad säger att vanliga liv är ointressantare än ovanliga att skriva om?! Jag ser systern som liemannen i Det sjunde inseglet, som just står i begrepp att utmana brodern, kanske inte i schack utan mer direkt, i ett samtal som tar sin utgångspunkt i broderns feghet. Vi ska upp mot grottans mynning, och det ska göra ont. Och varför inte sluta mitt i det onda?! Varför ännu ett lyckligt slut? Det ska möjligtvis kunna skymta för läsaren - vi vill väl inte skriva en pessimistisk berättelse, eller ...?

    SvaraRadera
  4. Det blev några rader, men kände på slutet att det blev lite platt. Kanske du kan få bort detta platta. Nu väntar kudden - God natt!
    M

    SvaraRadera