I Bo Carpelans roman Barndom (2008) får vi följa unge David Ekros under hans uppväxtår i Helsingfors med start på trettiotalet. Inledningvis så saknar texten tempo och karaktärerna är tämligen bleka. Det råder stiltje och historian står still. Men efter ungefär 70-80 lästa sidor så har berättelsen öppnat sig och karaktärerna börjar leva sina liv. Sett genom en ung pojkes ögon kan livet och verkligheten te sig skrämmande. Kan vi lita på det vi ser? Vad är beständigt och hur kommer livet utveckla sig? Vad kommer hända med mig och mina nära? Troligen har vi alla burit liknande tankar inom oss genom olika perioder av vår levnad. Försvinner de med åren? Knappast. Avtar deras styrka och ibland lamslående tyngd? Knappast. När vi minst anar det rycks mattan under våra fötter undan och vi faller - hur långt och länge vet vi inte - men en sak är säker - någonstans därnere i mörkret finns en botten och när vi når dit kommer det att göra ont.
F.
Kan vi lita på det vi ser? Kan vi lita på det vi hör, känner, eller förnimmar på något sätt? Nej, men vi har nog inte mycket val.
SvaraRaderaAnn Jäderlund, svensk subversiv poetissa sade en gång ungefär så här - att tvivlet är det sanna och tydligaste. Ett förhållningssätt på färden - men är det hållbart - och vad gör det med människan? Kan vi navigera med den hållningen och/eller måste vi ha kordinater som hjälper oss förbi blindskären?
SvaraRaderaF.