Avslutar i dagarna Per Gunnar Evanders självbiografiska roman speglade jag I min ungdom speglade jag mig ofta (2005). Lättläst med ett vackert ömsom omständligt språk skapar Evander eleganta formuleringar. Bokens innehåll är dessvärre magrare, kanske är det så eller så är min förmåga inte tillräcklig för att upptäcka det storslagna i boken som nominerades till Augustpriset 2005. En stor dos självömkan finner man mellan raderna. En del gråt och misslyckade kärleksrelationer och mycket självupptagenhet. Är jag månne orättvis och missar något av värde - säkerligen. Vid varje läsning upptäcker man okända spår och andra vägar att söka sig fram mot ny förståelse och insikt. Men tyvärr så lockar inte romanen till en andra läsning. Kanske är det just det jag borde - ge den ännu en chans - allt i litteraturvetenskapens namn. För att utvinna existentiella klarheter och annat behövligt tankegods. Snälla läsare och följare, tala om för mig hur ni brukar göra med dylika texter ni möter på er väg.
I vilket fall som helst, så gillade jag grannen Eskil som symboliserade en annan del av verkligheten jämte den evanderska eller vem det nu var som var huvudperson/berättarjag. Var det verkligen Evander själv? Jag undrar det. Vem är det egentligen? Finns Evander mellan dessa pärmar.
F.
Jag tycker absolut att du ska ge Evanders roman "I min ungdom speglade jag mig ofta" en andra chans! Evanders romaner ska läsas långsamt, det står mycket mellan raderna.
SvaraRaderaDet är ju författaren som berättar, men obs, som det står på bokens framsida, så är det en ROMAN. Alltså en blandning av fiktion och verklighet. Genialiskt! Läs romanen igen, så kanske du upptäcker evanders underfundiga humor. Helt unik! En stor författare kan varva allvar och humor på detta sätt. Befriande!
Vad har du läst mer av Per Gunnar Evander?
Mvh, Edvarda